Humorn finns i flera former och vad som anses vara roligt varierar mellan olika personer beroende på kultur, ålder och mentalitet. Humorn kan visa sig i vitsar, ironi och skämt. Tänkare och lärda har genom alla tider försökt att besvara vad humor är och dessa personer har presenterat olika teorier.
Aristoteles menade att det förekommer en överlägsenhet i humor. Det är inte så att överlägsenhet är en nödvändig komponent, men ofta förekommer detta i samband med humor. Så tänkte även hans landsman Platon trots att han var några generationer före.

Sigmund Freud försökte hellre att förklara skratt än humor. Han byggde sin förklaring på reliefteorin och menade att skratt är ett sätt att frigöra överflödig psykisk energi. Freud nämnde tre typer av skratt, nämligen de som uppstår till följd av en vits, komik och humor. Med vits menas skämthistorier, kvickheter och ordlekar vilka gör att undertryckta känslor frigörs och att vi för ett ögonblick släpper vår censur i frågor som sex och fientlighet. Skratt som uppkommer ifrån komik är också en frigörelse av energi, men detta är energi som är ämnad för kognitiva funktioner. Om vi betraktar personer som beter sig underligt, brukar vi fundera över dem och varför de beter sig som de gör. När vi släpper funderingarna uppstår skratt och energi frigörs. Humor uppstår när känslor som börjar väckas plötsligt avlägsnas genom att den energi som skulle ha gått åt för känslorna frigörs som skratt.

Immanuel Kant är en av förgrundsfigurerna inom att tolka humorns historia och han förklarar humor med inkongruensteorin, det vill säga att humor uppstår i glappet mellan det förväntade och det inträffade. Tanken är snabbare än känslan och vi kan därför vid till exempel en vits efter en stund inse att vår inledande känsla för vitsen var felaktig. Detta gör att uppdämd energi utlöses och vi skrattar. Kant hade stöd i sin teori genom Arthur Schopenhauer även om denne inte höll med till fullo. Schopenhauer yttrade orden “Allvar som göms bakom skämt är humor. Skämt som göms bakom allvar är ironi”.

Lekteorin är en antropologisk synvinkel där humorn kan beskrivas som en lek, alltså ett sätt för barn att testa både sina förmågor och gränser, samt att förbereda sig inför olika faror i livet, vilket görs genom att utföra handlingar på ett överdrivet sätt. Detta lockar även vuxna som genom att överdriva testar gränserna för vad som är acceptabelt.